Ett farväl, igen

En av anledningarna till att jag bloggat dåligt och inte känner speciellt för julen i år heller är för att kisse varit sjuk länge. Han har haft problem med förstoppningar/magproblem och smärta under en lång tid och vi har trots veterinärvård inte fått bukt med det.. idag började han må så dåligt att vi var tvungna att ta det smärtsamma beslutet att låta honom somna in.

Han och Vilma var mina bästa vänner och båda två har lämnat mig med så kort mellanrum.. det känns så fruktansvärt jobbigt. Så jag kan inte blicka fram nu heller, bara handskas med oron som nu gått över till ren sorg. Med tiden blir det lättare, men när man burit oro så länge har man svårt att släppa in längtan och förhoppningar för till exempel julen.

Han var min lilla kissegubbe, världens bästa Knut-Nils som gav så mycket kärlek. Ett riktigt original, han lämnade till exempel aldrig gården under sina 12 år här trots att han var utekatt. Han har aldrig gått på byvägen som  bara ligger ca 200 meter bort utan var som en liten Ferdinand som njöt av sitt liv här på gården och gav oss så mycket kärlek. Jag ser honom överallt och bär med honom i mitt hjärta. Bloggen kommer lida på grund av detta i år igen, men nu vet ni kanske varför det inte känns så motiverande att längta i år heller..

Såhär kommer jag alltid att minnas dom, Vilma och Knut-Nils. Bästa vänner och tätt omslingrade. Åh mina älskade vänner <3

Det är inte lätt när tiderna förändras. Kan knappt förstå att det är sant..